Inte klimatledare. Brottsling.
Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas miljöpolitiska talesperson, bidrar i sin fega inställning till hopplöshet hos dagens unga. Om han skulle komma i en position att genomföra sina förslag nästa mandatperiod bör han, när kriget mot klimatkatastrofen är över, ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.
I DagensNyheters artikelserie Klimatledarna intervjuas Kinnunen (23/6) och hans svar borde få det att vända sig i själ och hjärta hos varje tänkande och kännande människa. I ljuset av ett vetenskapligt bevisläge som kan jämföras med bevisläget för tyngdkraftens existens och som beskriver en konsekvenskarta med massdöd och extrema migrationsnivåer framhärdar Kinnunen i ett förhållningssätt där allt ansvar skjuts över på andra. En mer häpnadsväckande ryggradslöshet och feghet går inte att hitta. Snart sagt varje påstående som Kinnunen väljer att presentera faller platt mot de uttalanden som vetenskapspersoner gör i samma artikel. På punkt efter punkt. Att kalla Kinnunen för ledare är att göra våld på språket. Inför en katastrof krävs en förmåga att ta eget ansvar och fatta modiga beslut. Kinnunen presenterar en motsatt strategi.
Martin Kinnunen representerar förstås sverigedemokraternas offentliga politik, men det måste skava djupt i själen också hos många av partiets väljare. När prognoser pekar på upp emot en miljard klimatflyktingar inom detta århundrade torde de sverigedemokrater som värnar både en stram migrationspolitik och alla människors rätt till liv se det ohållbara och djupt oetiska i partiets hållning – att själva fortsätta att blåsa ut växthusgaser från en redan hög nivå och samtidigt peka skuldfingret över nationsgränsen till andra människor. Om man själv vill ha en begränsad invandring kan man inte samtidigt driva en utveckling mot massmigration.
Folkhälsomyndighetens rapport om barns miljörelaterade hälsa visar att var femte tolvåring ”ofta eller väldigt ofta” upplever oro för klimatförändringar. Globalt är sex av tio ungdomar väldigt eller extremt oroade för klimatförändringarna. De längtar efter ledarskap hos de vuxna. Någon som vågar säga det dem redan ser och samtidigt till sitt yttersta försöker rädda det som räddas kan. Kinnunen gör tvärtom. Han får avslutningsvis fyra frågor, som var för sig är centrala för att Sverige ska bistå med sin del i kriget mot klimatkatastrofen. Kinnunen svara nej på samtliga frågor. Det är fyra nej som antingen återspeglar en total okunnighet eller ett uttryck för att han mycket väl känner till vårt gemensamma katastrofläge och de ungas utsatthet, men skiter i det.
Oavsett är den politik han förespråkar, om den genomförs i praktiken, ett brott mot mänskligheten.
