I hela sitt liv har hon sett isbergen smälta på TV.

 
Jag har firat min mamma som fyller jämt. Det är fint. Både att få visa sin uppskattning och att ha fest! Dessutom en fin möjlighet att träffa vänner och släktingar jag inte träffat på länge. Samtalen tar sin egen väg bland smörgåstårtor och sötebröd. Många vet att jag börjat engagera mig i något som heter Klimatalliansen. När de väl ställer frågan, tvekar jag inte att svara. Men jag väger mina ord så väl jag kan för om jag verkligen i klartext skulle berätta om den existentiella kris som de yngsta på festen definitivt kommer att genomleva så blir det inte så mycket fest kvar. Det vill jag inte när det är min mamma som firas. 
 
Något som är slående är att oerhört många av de människor jag pratat med på sista tiden säger ungefär samma sak. De är smärtsamt medvetna om att klimatkatastrofen är ett existentiellt hot och  fortsätter med att "och ingenting händer ju. Det känns som om man lika gärna kan ge upp." Hopplösheten sprider sig. Det är ungefär detsamma som kommer till uttryck i klimat- och miljöminister Annika Strandhälls uttalande i en DN-artikel jag läste för inte så länge sedan att det nästan är omöjligt att nå den reducering av utsläpp som krävs för att nå våra åtaganden i Parisavtalet. Men både när det gäller vår miljö och klimatminister och de samtal vi har med vänner och bekanta är det viktigt att vi förvaltar de guldkorn av möjlighet som finns i deras formuleringar. I Annika Stranhälls fall är det ordet "nästan". Det beyder att det inte är omöjligt. Det betyder att vi fortfarande kan!
 
Och vi kan! Vi har med två närliggande kriser - en global pandemi och ett fruktansvårt angreppskrig i vår geografiska närhet - visat att vår lands ledning har möjlighet att agera och att vi som människor i solidaritet kan arbeta tillsammans. Det behövs också med klimatet!
 
Jag läste för inte så länge sedan en text av en fjorton år gammal kompis till min dotter som skriver i deras klasstidning. Under rubriken "Att växa upp på en brinnande planet!" så skriver hon att "så länge jag kan minnas har jag sett isberg smälta på TV". Vi har alltså idag en generation på väg in i vuxenlivet vars hela uppväxt formats av narrativet att deras värld och livmöjligheter är på väg att försvinna. Att de får första parkett till vårt gemensamma fall. Det är så outsägligt tragiskt.
 
Jag vill inte bidra till detta. Jag vill ge de som nu växer sig vuxna ett hopp och en känsla av att det går. Det måste gå. Jag tror vi kan om vi lägger undan våra skiljaktigheter på alla plan och tillsammans vårdar det "nästan" som Annika Strandhäll lämnar oss. Det är i kraften av att det fortfarande går som vi nu har att släppa allt vi har för händerna och visa våra unga att de visst kommer att få en framtid där de kan leva drägliga liv och i glädje fira jämna födelsedagar. Tiden är skrämmande kort. Men tillsammans är vi oerhört starka. 
 
/William