Vi kan inte välja tapet när det brinner!

 
Jag skulle vilja påminna om 1988. Det var då vi passerade koncentrationen 350 ppm koldioxidekvialenter i atmosfären. Gränsen för en stabil och förutsägbar atmosfär. Och värld. 
 
Sedan dess har vi ökat våra utsläpp. Koncentrationen ökar. Vårt hem blir varmare. 
 
När pensionspolitik förhandlas, blir det varmare. 
När vi tar semster, blir det varmare. 
När vi går tillbaka till jobbet, blir det varmare. 
När vi krigar och sluter fred, blir det varmare, 
När vi vinkar av våra barn till skolan, blir det varmare.
När de kommer hem igen, blir det varmare.
När människor föds och dör, blir det varmare. 
 
Det sker kontinuerligt och accelererande. Det blir varmare hela tiden och vid tillräckligt hög temperatur självantänder material. När självantänder vårt hem?
Ledsen. Men. Det brinner redan. 
 
Ett litet axplock av historiskt allvarliga skogsbränder. 
Canada, 2021.
Grekland, 2021.
Ryssland 2021.
Australien, 2020.
Portugal, 2020. 
Sverige, 2018. 
....
 
Vetenskapen skriker. Våra barn skriker. Alla vet att det brinner. Men våra politiker fortsätter i stort sett som förut. Varför? 
 
Illustration: Frida Panoussis.
 
Det politiska hantverket har fram till idag varit lite som att renovera ett hem. Någonstans byggs det ut, en vägg sätts upp, en annan tas bort. Det läggs nytt golv och någon rörläcka åtgärdas. Sakta, sakta blir hemmet bättre, finare och mer funktionsdugligt. Men om det brinner går det inte att fortsätta som vanligt. Vi kan inte stå och välja tapet till köket när hela hallen och halva vardagsummet står i ljusan låga. Då måste vi prioritera och fokusera all vår kraft på att släcka elden.
 
Den sedvanliga parlamentariska ordningen med partier som så sakteliga vill ta sig an samhällsbygget en mandatperiod åt gången fungerar inte. Einsten hävdade att “definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Vi måste nu göra annorlunda. Det behövs en rörelse för räddning. Det behövs en klimatallians som inte bryr sig om att finnas kvar till nästa mandatperiod, men som är högst angelägen om att något omvälvande händer NU för att få ned koldioxidutsläppen. 
 
1988 är 34 år sedan. Om ytterligare 34 år hoppas jag jag sitta på sluttampen av mitt liv. Kanske gungande i gungstol. Försiktigt rycker ett barnbarn mig i armen och frågar "Hur klarade ni av det? Trots att alla kurvor pekade galet mycket åt fel håll och det okuvligen blev varmare hela tiden, när världens mäktiga spydde ut koldioxid och hat, när ni egentligen inte hade någon tid kvar att rädda planeten åt oss – så gjorde ni det ändå. Hur?” Då vill jag kunna svara att vi lyssnade på våra barn. Att vi såg det dem såg. Att vi öppnade våra armar och välkomnade alla som ville hjälpa till. Att vi gjorde det tillsammans.”
 
 
____________________