williamgron.blogg.se

I förrgår smög jag ut i familjens garage. Där målade jag en skylt alldeles vit. Sedan fäste jag bilden av min son på den. Han är där mycket yngre än idag, full med färg och med ett leende lika brett som ansiktet. Imorgon tar han studenten och att få möjligheten att tillverka hans studentskylt var verkligen ett av mina stjärnögonblick.

En vän till mig samlar stjärnögonblick i en bok. Varje dag antecknar hon alla de små innerliga ljuspunkterna dagen erbjuder – en vacker blomma invid gågatan i Eskilstuna, känslan av att få föra ned frusna vinterfötter i ett fotbad eller att få sitta tyst tillsammans med just den vännen man verkligen vill sitta tyst tillsammans med.

Alla de katter som kryper upp i knän, alla de trafikljus som slår om till grönt och de kaffekoppar som värmer. Allt detta som glittrar och glimmar av innerliga ögonblick på ett pärlband under de 300 000 år vi människor existerat. Och som upplevs av nästan åtta miljarder människor - varje dag. Vilken stjärnhimmel livet ändå är och vilken gåva vi fått - vi som har givits möjligheten att uppleva den.  

Och. Nu. Jag vet. Ni vet. En koncentration växthusgaser som inte varit på 3 miljoner år, temperaturerna stiger till nivåer där asfalten smälter under de fåglar som faller döda ned från himlen. Djur och människor flyr från skogar förvandlade till eldhav. Alla flyr, men alla kommer inte ut. Vårt gemensamma hem brinner nu och risken finns att vår stjärnhimmel, livet, faktiskt kommer att slockna. I ett oändligt mörkt och kallt kosmos kan vår civilisation komma att bli det träd som faller i på en plats där ingen finns för att se eller höra det.

Känner du en sorg över vår belägenhet? Bra! Den som känner sorg har också en förmåga att älska, sorgen finner sitt djup i kärlekens omfång. Fortsätt att älska och hitta styrkan i sorgen. Det är i kunskapen om vad vi har att förlora vi hittar orken att fortsätta försöka.

Känner du en kokande ilska? En frustration utan slut över de löften som de som haft makten har avgivit, men aldrig riktigt på allvar ens försökt uppnå? Känn den ilskan. Det har du din fulla rätt att göra. Kanalisera den i all kreativitet, förnyelse och mod som vi nu så innerligt behöver.

Kampen för klimat, biologisk mångfald och hållbarhet är något alldeles nytt. Det är en kamp för ALLT. Och en kamp som inte kan vänta. Inte en sekund. Vi är den första generationen som vet vad som står på spel och den sista att göra något åt det. Det är NU vi definierar vad människan är och kan vara.  

Historien uppvisar en kavalkad av goda exempel i innovation, kamp för rättigheter, solidaritet och uthållighet. Människor som själva och tillsammans med andra vänt omöjliga odds till sin fördel för allas väl. Det är den historien vi nu måste följa in i framtiden. På mindre än tio år måste vi halvera beroendet av den olja som vårt samhälle är marinerat i, investera mängder av våra gemensamma resurser i nya hållbara lösningar och vi måste avstå mycket av det materiella överflöd som konsumtionssamhället öser över oss. Det är en stor fysisk och mental omställning som ska ske på en bråkdel av en tidsskärva. Men inte till det sämre. Vi ska gå från materialförvaltare till medmänniskor och från våra isolerade öar kan vi skapa en gemensam horisont.  

Klimatalliansen har massor av ”krav” under femton rubriker. Ni kan läsa dem. Gör gärna det. Men vi har två huvudbudskap. För det första är ingen person, inget land, parti eller organisation tillräckligt stort för att klara det själv. Vi måste bygga en allians till natur och kommande generationer och en allians mellan alla ideologier, trosföreställningar, kulturer och klasser. Tillsammans är det enda sätt vi kan lösa mänsklighetens största utmaning någonsin.

Vårt andra huvudbudskap är att vi inte har tid att vänta. Det är NU. Eller försent. Vi har inträtt i det årtionde som avgör mänsklighetens framtid på jorden. I september hålls det första svenska valet i det årtiondet. Det valet skall vi göra historiskt. Vi ska baxa alla politiker och all makthavare framför oss med den urkraft som bara går att hitta i den djupa sorgen och den gränslösa ilskan. Människan har åstadkommit fantastiska saker förr. Vi kan göra det NU också.

Det finns ett stjärnögonblick, ett enda, som jag så innerligt hoppas få uppleva. Det är när jag sitter på sluttampen av mitt livsrep. Jag sitter i en gungstol på en veranda. Och den son som tar studenten imorgon har blivit pappa, kanske till någon som i sin tur blivit mamma till mitt barnsbarnbarn. Jag tänker mig det barnets hand på min axel där jag sitter och gungar. Så vänder hon sig mot mig och säger…

”Gammelfarfar?”

”Ja. ” Svarar jag.

”Hur i hela friden klarade ni av det?” säger hon med uppriktig förvåning. ”Där på tjuotalet – när vetenskapen sa att det var vår sista chans, och världens absolut mäktigaste samtidigt fyllde himlen med koldioxid och hat – hur i hela friden kunde ni vända det?

Och jag tänker mig att jag möter hennes blick när jag svarar:

”Vi lyssnade på våra barn. Vi såg det dem såg. Vi öppnade våra armar och ansträngde oss -gemensamt. Vi visste precis vad vi skulle göra och vi gjorde det med all den kraft en så allvarlig situation kräver. Du vet den största gåvan av allt är livet. Det finns så många fantastiska små små stjärnögonblick att uppleva. Och jag hoppas, verkligen, att du har massor av anteckningar kvar att göra i din bok.”

Tack.

https://www.facebook.com/vildewille/

https://twitter.com/WilliamGrnlund3

www.klimatalliansen.nu

https://www.instagram.com/williamemgronlund/

https://www.tiktok.com/@williamgronlund

https://www.youtube.com/user/vildewille

https://www.linkedin.com/in/william-gr%C3%B6nlund-78564573/